| Notater |
- till Sundby i Öja socken Södermanlands län och Hökerum i Vings socken Älvsborgs län. Född 1550-07-18 på Sundby. Gjord varaktig (vapengill) 1569. Riddare s. å. Hovjunkare (ännu 1573). Riksråd 157(5). Vice kansler s. å. och tjänstg. Tidtals såsom sådan under de följande åren. Kommissarie vid underhandlingarna med danskarna på gränsen 1575-03-16. Legat till romerska kejsaren och greven av Ost-Friesland s. å. 21/8. Lagman i Västmanland och Dalarna 1578 kommissarie till mötet med danskarna i Knäröd 1580-08-29.
Legat jämte Hogenskild Bielke till Mecklenburg 1581 ståthållare i Västmanland, Bergslagen och Dalarna 1582. Skotsk friherre 1683-03-01, vartill han upphöjdes av konung Jakob VI i Skottland (James I i England), bibehållande oförändrat det gamla vapnet, en gyllene Sparre i blått fält. Tegat till England s. å. Legat jämte greve Erik Brahe till konungavalet i Polen 1587.
Avsatt från ståthållarämbetet 1589 och dömd från riksrådsämbetet 1590-02-19. Insattes åter i sina ämbeten 1593. Rikskansler s. å. Ånyo ståthållare över allt Västmanland och Dalarna samt lagman därst. 1594-07-14. Lämnade Sverige 1597 följde jämte de övriga landsflyktiga rådsherrarna Sigismund till Sverige 1598, men utlämnades av honom till hertig Carl och insattes i fängelse samt dömdes till döden. Halshuggen jämte riksråden Gustaf Banér, Sten Banér och Ture Bielke samt krigshövidsmannen Bengt Falk 1600-03-20 på Linköpings torg.
'Hans lik blev strax upptaget och infört i Peder Mattssons (Stiernfelt) hus, därstädes svept och i Linköpings domkyrkas grav jordfästat samt sedermera nedsatt i Öja kyrka, där hans fru även ligger, varest deras barn låtit över dem uppsätta ett kostbart marmorepitafium med en vidlyftig latinsk inskrift.
Han sändes 1576 jämte andra till hertig Carl af Södermanland med konung Johan III:s propositioner om liturgiens antagande och om högre ämbetsmäns tillsättande i hertigens furstendöme, dock utan verkan, ävensom sedermera att därom samtala med hertigen. Finnes hava 1582 den 27 jan. undertecknat riksens råds och adelns stadfästelse på stadgan om konungens rättigheter i furstendömena. Upphöjdes till skotsk friherre på föremåle av den i Sverige boende skottländaren Anders Keith och för den frikostighet denne av konungen i Sverige åtnjutit samt fick ett latinskt skuldebrev, daterat e regia nostra Sancrusiana (Holy Road House eller k. slottet i Edinburg) den 1 mars 1583. Bidrog mycket såsom legat till konungavalet i Polen, att svenska prinsen Sigismund blev vald till polska tronen, men protesterade i början emot den valartikeln, att Estland skulle avträdas till Polen, vilket han dock sedermera, emot sin instruktion, villkorligen beviljade. Följde sedermera efter återkomsten jämte andra riksens råd med bemälde prins på svenska flottan till Danzig och vidare till Warschau, där då konung Sigismund alldeles vägrade att avstå Estland till Polen, polska rikskansleren påstod, att svenska legaterna, som sådant beviljat, borde utlevereras och straffas, vilket dock ej gillades.
Avrådde jämte övriga riksens råd, som voro närvarande vid konung Johans möte med sin son i Reval, den senares avresa till Sverige. Anklagades härför av konungen och avsattes från sina ämbeten och inmanades 1590 i fängelse samt den 19 febr. s. å. av riksens ständer för brott mot konungen dömd jämte fem andra riksens råd från sitt ämbete, varefter konung Johan III lät den 6 jan. 1591 avfordra honom hans skotska friherrebrev och det sedan såsom ogillt i sin närvaro av Peder Mårtensson sönderskäras, men av vilket friherrebrev dock en avskrift finnes bland Palmsköldska samlingarna. Ställdes genom konung Sigismunds bemedling kort därefter på fri fot, men lagfördes ånyo s. å., för det han överträtt sin instruktion såsom legat till Polen. Försvarade sig så oförskräckt och med sådan styrka emot alla beskyllningar, att, oaktat konung Johan III, som själv presiderade i rätten, blev vred och drog sin värja och hertig Carl jämväl gjorde svåra tillmälen emot den anklagade, någon dom ej över honom och övriga tilltalade fälldes, emedan saken befanns sådan, att de allesammans varken kunde frias eller fällas. Fick av konung Johan 1592-11-00 på dess sotsäng nåd samt tillstånd att komma till sina förra ämbeten igen, med förmaning att vara sonen, konung Sigismund, trogen, vilket han också till sin slutliga olycka redligen höll.
Råkade i onåd hos hertig Carl för en skrift, som påstods vara skriven 1582, då hertigarnas rättigheter inskränktes, men som först 1593 kom i ljuset och icke trycktes förrän 1854 (ånyo 1924) under titel: Pro lege, rege et grege, vilken hertigen förmenade syfta på förminskning i dess utövade myndighet. Kom väl sent till Uppsala möte 1593, varigenom han ådrog sig misstankar, men underskrev likväl det där fattade beslutet. Författade kort därpå Förslag till prästerskapets privilegier, alldeles efter lutherska läran, vilket mycket misshagade konung Sigismund, samt ingav till honom en skrift om Sveriges frihet. Officierade vid konung Johan III:s begravning den 1 febr. 1594 i Uppsala domkyrka och den 19 i samma månad vid konung Sigismunds kröning, vid vilka tillfällen han bar riksäpplet och förestavade vid det senare eden för konungen på borggården. Var den förste av de med hertigens regering missnöjda riksens råd, som år 1597 reste, ur riket, då han tog sitt hemvist först i Danmark och sedan i Polen. Återkom med konung Sigismund och hans krigshär till Sverige, men blev efter slaget vid Stångebro utlämnad till hertigen och insatt i fängelse på Nyköpings slott, då han författade sin försvarsskrift, daterad den 14 juli 1599, vilken sedan trycktes i Polen.
Anklagades vid riksdagen i Linköping 1600 av rättegångshärolden Erik Göransson (Tegel) för förräderi och dömdes s. å. den 17 mars att mista livet. Påstod i sista stunden sin oskuld och uppläste på avrättsplatsen den 20 i samma månad sin protest emot dem, som över honom suttit i rätten, och den han sedan själv sönderrev samt tröstade både sig själv och sina medolyckliga. Hade så ådragit sig hertigens ovilja, att denne ännu 1607 vid sin kröning till konung anförde åtskilliga klagomål på honom hos riksens råd angående konung Sigismunds tryckta ed. Var jämte sin broder den förste av ätten som skrev sig Sparre. Hans 1647 levande descendenter av Sparrenamnet blevo då upphöjda i friherrligt stånd.'
Han var utan all gensägelse ättens mest överlägsna personlighet. Hans litterära intressen voro betydande och han var såsom statsrättslig auktoritet tvivelsutan den främste i Sverige på sin tid9 en del av hans papper bildar en särskild samling i riksarkivet. Svenska akademien lät 1870 prägla en minnespenning över honom.
|
Skeel, Schaffalitzky og Ahlefeldt
Dansk
1550 - 1600 (49 år)
Halvsøskende
Catharina Sparre af Rossvik, f. 25 dec. 1588, Stora Sundby slott, Öja, Södermanland, Sverige 
